|
|
 |
En dag hittade vi ett vackert kuvert med franskt frimärke och snirklig text i brevlådan. Egentligen var det tre inbjudningskort med vacker snirklig text. Två identiska inbjudningskort till vigseln - ett från brudens föräldrar och ett från brudgummens föräldrar. Det tredje kortet var inbjudan till mottagning och middag på brudens familjeslott i Dordognedalen.
Varför var just vi inbjudna? Min man har en avlägsen släkting, en svenska, som på 60-talet gifte sig med en fransk greve med månghundraåriga anor. De har hållit kontakten under åren.
Klädbekymmer
Nu ställdes semesterplanerna på huvudet. Och så var det där med klädseln. På inbjudan stod ingenting om klädseln och det var fråga om ett eftermiddagsbröllop med middag på kvällen. Jag var därför redan i fantasin utstyrd i något tjusigt hellångt med min långe frackklädde man vid min sida. Efter många luncher och eftermiddagar i alla möjliga butiker och uthyrningsfirmor hittade jag något vackert hellångt.
Samma dag som plastpåsen med den utvalda utstyrseln landade i tamburen lyfte min man telefonluren för att kontrollera vad HAN skulle ha på sig och fick beskedet – jackett för familjens herrar, mörk kostym för övriga och hatt och dräkt för damerna! Vi fick veta att på bröllop i Frankrike är det oftast dräkt och hatt för damer som gäller i kyrkan och på mottagning. Det kunde inte ha varit värre. I Sverige finns ingen tradition – eller utbud - av fina, eleganta dräkter – och hattar existerar knappt. Inte ens i uthyrningsbutiker som har allt övrigt att önska! Och sommarsäsongen i affärerna var i princip slut och det var klädkassan också efter den hellånga utstyrseln. Nu dammsögs samma affärer EN GÅNG TILL under några desperata dagar. En till synes hopplös jakt slutade i en liten butik på Humlegårdsgatan i Stockholm. En ljuslila dräkt av tantigt snitt - men oj så korrekt – blev min för ett facilt reapris.
Hatten hittades på en av de få hattaffärerna i Stockholm och var svart. Brudens mor sa att det var helt i sin ordning!
Barnpassning
Den nio månader gamle sonen, som säkerligen inte skulle kunna bidra till underhållningen i sammanhanget fick showa hemma hos farfar och farmor istället. I Frankrike tar man inte med små barn till bröllop – om de inte ska tjänstgöra som brudnäbbar!
På plats
Alltså bar det iväg, via flyg till Bordeaux där färden fortsatte i hyrbil genom de vackra och världsberömda vindistrikten.
När vi kommit på plats på hotellet provkörde vi de krokiga och smala vägarna mellan hotellet och kyrkan för att försäkra oss om att vara i tid. Fransmännen är kända för att ha andra uppfattningar om tider än vi nordbor, men vi hade blivit förvarnade om att cermonin faktiskt skulle kunna börja på utsatt tid.
En högtidlig och lång ceremoni
Väl i kyrkan kunde jag konstatera att i havet av de mest otroliga hattskapelser fanns väldigt många svarta hattar! Och det fanns damer som med självmedveten elegans bar enbart svart eller vitt. Det viktigaste för en fransyska är att vara tjusig….
Och så började akten. In kom bruden med tolv små brudnäbbar i släptåg och med sin far i ena armen. Vid altaret väntade brudgummen.
En lång, formell ceremoni tog vid. Långa stunder fick gästerna stå, och sjunga med i psalmer och verser. Till hjälp hade vi ett program med bla texter.
Brudens familj ville markera det svenska inslaget och därför hade en svensk protestantisk präst en roll – han förättade inte själva cermonin men läste vissa texter på engelska, tyska och svenska.
Syskonen till brudparet läste texter ur Bibeln, en sång framfördes och traditionell musik från regionen framfördes. Prästen sa också några personliga ord till brudparet.
Mot slutet delades nattvarden ut – de troende katolikerna bland gästerna tog sakramentet medan vi andra stod kvar. Sedan var det dags för kollekt. Akten avslutades med att brudparet skrev under det kyrkliga äktenskapskontraktet och ett antal närstående agerade som vittnen med sina namnteckningar.
Uttåget ur kyrkan
Därefter gick alla gästerna ut ur kyrkan och ut i den gassande solen. Strax efteråt kom brudparet och alla deras brudnäbbar ut och ställde upp sig för fotografering tillsammans med föräldraparen. Det kastades rosenblad och den regionala blåsorkestern blåste fanfar för brudparet. Strax därefter stuvade brudparet in sig i en av familjens bilar och körde iväg. Gästerna dröjde kvar och småpratade glatt med varandra, men körde sedan iväg mot det närliggande slottet.
Mottagningen
När vi kom fram hade redan en en lång kö bildats på gräsmattan för att gratulera brudpar och föräldrar. De som hade medhavda presenter (varav de flesta var svenskar) fick lägga dem på ett bord i slottet. Majoriteten hade skickat presenter i förväg eller använt sig av s.k. "liste de mariage" dvs reserverat presenter på något varuhus enligt önskelista. Kön var lång men uppsluppen. Hattarna vajade i vinden. Alla män utom en var hattlösa - den svenska församlingsprästen stoltserade med sin halmhatt. Det konverserades på franska, svenska, tyska och engelska och vi bjöds på snittar och Gula Änkan. Efter gratulationerna fortsatte småätandet och drickandet i flera timmar. Några smet ifrån för att vila fötterna och svalka sig, men de flesta middagsgästerna stannade kvar.
En handfull damer bytte dräkt mot hellångt, men på uppmaning av brudens föräldrar så hade inte resten bytt om. Ombyte till bröllopsmiddagen är annars vanligt i Frankrike.
Istället så fick damerna befria sig ifrån hattarna genom att hänga upp sina hattar i trädgrenar som särskilt satts upp för ändamålet. Effekten var vacker och rolig – stora hattar vajande i kvällsbrisen!
Middag, mat och dans
Middagen för 350 gäster var uppdukad i ett tält på baksidan av slottet. Placeringen var fri runt de bord man anvisats. Brudparet satt vid ett stort avlångt bord med sina vänner – och där hördes högljudda skratt hela kvällen… Vid de andra borden hade man samlat familj, vid andra mer avlägsen släkt, och vårt bord som var en blandning av diverse svenska, holländska och franska bekanta. Själv satt jag mellan den svenske prästen och en fransman.
Talen var korta och utan krusiduller.Brudparets fäder tackade gästerna och sa några korta personliga ord till brudparet. Så småningom kom korta inlägg från syskon och närstående vänner. Talen var riktade till brudparet, och det var långt ifrån alla som brydde sig om att lyssna.
Under middagen cirkulerades en slags gästbok där gästerna fick skriva in lyckönskningar till brudparet.
Rätterna var på fransk vis fyra stycken: förrätt: lantlig sallad, huvudrätt: anka med tillbehör, ost och därefter glassbollar serverade i knäckkorgar. Vi fick vitt och rött vin av slottets egen produktion. Efter kaffet röjdes det för dansgolv och en bar där det serverades Gula änkan och mineralvatten – inget annat! Nu tog dansen vid med hjälp av högtalaranläggning och inspelad musik. En brudvals spelades och därefter sedvanlig diskomusik. Vi lämnade festen sent men ändå långt innan den var slut, för vägen var lång och krokig.
Dagen efter
Dagen efter bjöds vi in på lunch "för att äta rester". Det visade sig vara en helt ny buffé som dukats upp i samma tält. Stämning, klädsel och bordskick var mycket informellt. Även det trötta men glada brudparet var med.
Men nu var i alla fall vi trötta efter en fest som nästan varat 24 timmar. Vi tackade för oss och ställde kosan mot Bordeaux och flygplatsen.
» Snabbguide till franskt bröllop
Blåsorkesterna blåser fanfar för brudparet
Brudens familjeslott där mottagningen hölls
Samling utanför slottet
Middagsdukning bakom slottet för 350 gäster
Festlekar för brudparet efter middagen |
Inbjudan med blank framsida
Svensk, protestantisk präst
Kyrkan
Vigselprogram
Fru Mannertorn
Herr Ericsson
Vid mottagningen
Vid mottagningen
Mer gäster...
Brudparet tågar ut
Brudparet
Hattar på vift
Presenter från gäster
Brudparets middagsplats
Dukningen
Glassbollar i knäckkorg
|
|
