| Vill du gifta dig...? Dagens frieri brukar ske under informella former, där paret troligen
redan levt ihop under en tid och många också har barn. Att knyta äktenskapets band blir
ett sätt att markera för sig själv och omgivningen att man verkligen bestämt sig och
menar allvar med förhållandet. Annat var det förr! Följ med på en tillbakablick i
tiden och se hur det gick till när våra förfäder friade.
Äktenskapsarrangemang i medeltid
Vid medeltiden var det, inte helt oväntat, fadern som styrde vid giftermål. Han såg
till de ekonomiska aspekterna i första hand, även om han nog unnade sitt barn en partner
med yttre företräden också. Egendomar såsom gården och lösöre hade man mödosamt
samlat under flera generationer och det gällde att hålla allt intakt, eller ännu hellre
öka på förmögenheten genom ett gott ekonomiskt gifte. Släkter med tillgångar ägnade
en hel del tid till att diskutera innan man tog beslut angående äktenskap. Man gjorde
överenskommelser mellan familjerna, och det var meningen att dessa skulle komma till
allmän kännedom. Det var inte frågan om något frieri mellan två parter utan det hela
sköttes av någon för ändamålet utsedd person, en s k böneman.
Nattfrieri
Århundrandena efter medeltiden började olika samhällsskikt ta form. Om allmogens eller
"vanligt folks" frieri på 1700- talet fram till vårt århundrade, talas det om
begreppet "nattfrieri". Sådana nattfrierier, som var vanligast i norra Sverige,
gick ut på att byns pojkar samlades på lördagskvällar, stärkte sig något måhända
med brännvin och senare på kvällen gick runt till flickorna på gårdarna i socknen. De
gick till att börja med i flock, knackade på hos jäntorna och läste kanske en skojsam
vers. De hoppades på att bli insläppta någonstans, ibland hade de en speciell flicka i
tankarna. När så en av pojkarna var välkommen att stiga in och lägga sig ner bredvid
flickan, drog de andra vidare.
Det hela var en tradition med strängt reglerad ritual. Flickan låg i uthuset eller
ladan, redan nerbäddad under en fäll, och en brännvinsflaska var placerad i ena hörnet
för att besökaren skulle ha något att stärka sig med.
Pojken fick endast ligga ovanpå täcket, överträdelser sågs med stränga ögon. En
flicka som inte följde dessa normer ansågs ha "legat bort sig".
Följde man reglerna så var man med i systemet nästkommande lördagskväll. Antingen kom
samme besökare tillbaka eller också en annan yngling. Det var helt i sin ordning. Att
seden accepterades av föräldrarna berodde på att frierierna hölls inom en sluten krets
där män utifrån inte hade tillträde.
Efter en tid kanske ett ungt par upptäckte att de tyckte särskilt mycket om varandra,
då kunde pojken bli kvar hela natten och vid tiden för familjens uppstigande komma med
in i stugan och bli bjuden på morgonmål. Med tiden blev det giftermål. Han hade friat!
Friargåvor
Det var också vanligt att ungdomar gav varandra gåvor. Ofta hände det att man gav bort
presenter åt flera, på så sätt kändes det mindre laddat och man kunde försöka
uppfatta gåvans värde hos mottagaren. Uppskattades skeden eller lindockan, blev det
många gånger snart ett par av en flicka och pojke.
Frieri med böneman
I södra Sverige, där bönderna var mer välbärgade, hade föräldrarna större
inflytande. Här fick oftast bönemannen fortfarande uppgiften att tala för den blivande
brudgummen hos brudens familj. Han skulle förhoppningsvis ha talets gåva och kunna få
sitt bud att verka ytterst fördelaktigt och oemotståndligt.
Frieriet brukade inledas med att den manlige parten, eller hans föräldrar, bad
bönemannen att göra ett besök hos flickan för att undersöka hennes föräldrars
inställning till giftermål. Det var fadern som i egenskap av flickans giftoman hade
rätt att bestämma vem hon skulle gifta sig med. Denna lag avskaffades så sent som 1916.
Ibland besökte bönemannen flickans hem ett par gånger för att få äktenskap till
stånd. Processen följde ett visst mönster. Vid första besöket, då alla kände igen
bönemannen, skulle ingen låtsas om själva ärendet. Bönemannen samtalade länge med
gårdsfolket om allehanda vardagsbestyr och gled slutligen försiktigt in på syftet med
besöket. Han pratade då om uppdragsgivarens rikedom och dygder utan att nämna
eventuella brister. Det gällde att övertyga flickans föräldrar om nyttan med
giftermålet. Då kunde det hända att friaren blev inbjuden att besöka gården och i de
flesta fall blev det då en lyckad utgång. Fanns vissa tveksamheter fick föräldrarna
några dagars betänketid innan bönemannen dök upp på nytt.
Stockholmsäktenskap
Under 1800-talets mitt började befolkningen i Sverige att röra på sig i allt högre
grad. De jordlösa drog sig mot städerna för att söka arbete på fabriker. Folk från
olika bygder och trakter möttes och blandades. Detta gällde också seder och bruk. De
gamla mönstren höll inte och allfler började själva bestämma vem de skulle bilda
familj med. Äktenskapsfrekvensen minskade också eftersom många valde att inte ingå
äktenskap, de gifte sig på stockholmskt sätt som det kallades. (Jämför med dagens
samboförhållanden, här har de sitt ursprung!) Många ansåg sig inte heller ha råd
till giftermål.
Frieri och folktro
Folktro kring frieriet handlar oftast om det tillfälle när ynglingen på allvar ställer
frågan själv, utan inblandning av föräldrar eller böneman. Det hette att frågan
skulle ställas "när månen stod i ny" (den växande månen). Då väntade
många lyckliga dagar.Var man oförsiktig och friade i nedan skulle kärleken snart ta
slut.
Adelns frieri
Betraktar vi de högre stånden, såg det lite annorlunda ut. Bland adeln kunde de unga
männen sällan fria utan tanke på föräldrarnas åsikt, och då framför allt flickans.
Eftersom mödrarna hade ägnat lång tid åt att få en uppfattning om de unga adliga
männen i kretsen, fick de ofta sista ordet när ett äktenskap skulle godkännas.
Släktbanden mellan de många adliga ätterna sträckte sig i ett nätverk bakåt i tiden.
Det visste de äldre kvinnorna mycket om och höll reda på. Man ansåg det viktigt att
barnen gifte sig inom sitt eget stånd och inte nedåt. Ungdomar möttes på baler under
vintern och på kurorter sommartid. Många gånger kunde svärmeri och tycke uppstå, men
det hängde helt på föräldrarna om det skulle bli äktenskap av drömmarna. Den unge
man som ville gifta sig med en flicka, förväntades gå till hennes far och anhålla om
hennes hand. Hade han tur fick han ett medgivande och kunde gå vidare till flickan och
fria. Här har vi en föreställning om att den unge gentlemannen föll på knä med
förlovningsringen i beredskap. Fick friaren ja tillkännagavs förlovningen och paret var
i "eklatt förlovade". Samtidigt fanns det många och komplicerade regelverk
för hur flickor skulle uppföra sig gentemot pojkar. Följdes inte dessa betraktade
omgivningen ett sådant "par" som förlovade. Det kunde t ex hända att en
flicka hade dansat för många danser med en man på en bal (fler än två), för att det
skulle anses att hon överskridit gränsen. Då var hon helt enkelt borta från
äktenskapsmarknaden och anständigheten krävde att de tu välsignades av kyrkan.
Dagens
romantiska äktenskap
Vårt eget århundrade innehåller en kompott av gångna tiders seder. Vi
måste gå tillbaks igen för att urskilja äldre traditioner. Under 1700- talet infann
sig en ny "tidsströmning", kallad romantiken. Härifrån har vi begreppen
kärlek och förälskelse. Boken "Den unge Werthers lidande" är det kanske
bästa exemplet på denna inriktning. Det är därifrån vi har fått våra idéer om att
man ska gifta sig av kärlek, t om att kärlek är en förutsättning för äktenskap. Det
var från början ett borgerligt synsätt, och det var hos den samhällsklassen romantiken
blommade som mest. Något mer än idéer och föreställningar blev det aldrig vid den
här tiden, verkligheten handlade fortfarande om vad som var ett lämpligt parti, precis
som hos adeln. Borgarskapet frieri följde också på många sätt adelns, d v s mannen
anhöll om flickans hand hos hennes far.
En flicka född i borgarklassen på 1800- talet, uppfostrades lika strängt
som en i överklasskiktet. Att "gifta ner sig" av kärlek till en man var i de
flesta fall inte att tänka på. Det synsättet började dock ändras i slutet av 1800-
talet då romantiken och känslorna började få styra. Idag värderar vi kärlek och
förälskelse högt, arvet vi fått från romantiken. Vi har samtidigt ordspråk som
"lika barn leka bäst". Hur det går till att fria idag talas det inte mycket
om, man kan bara gissa. Det varierar alldeles säkert. Numera händer det att kvinnan
friar, vilket skulle ha fått kvinnor förr att höja på ögonbrynen, åtminstone de ur
borgarklassen och adeln. Och trots den nya tiden hoppas nog de flesta kvinnor fortfarande
att mannen ska hålla sig till traditionen och ta initiativet till ett romantiskt frieri!
|